Jag vet inte riktigt hur det går till, men plötsligt är jag omgiven av mörker.
Det är så mycket mörker att jag själv blir kolsvart.
Det är som att jag håller på att drunkna i mörkret, som att det vill suga upp mig, som att det är krafter starkare än jag som drar mig neråt.
Det är då det händer. Jag sträcker handen mot ljuset och ber om hjälp.
Jag står på stranden och pustar ut. Det är som att jag har varit inne i en ström som drar mig neråt, som hotar att döda mig. Kraften i strömmen är så stark att min vilja är oväsentlig. Min enda möjlighet är att överlämna mig, tillåta döden att komma.
Tror jag.
Det är då impulsen kommer. Jag sträcker ut min hand, jag öppnar min mun, jag ber om hjälp. Tydligt och klart ber jag om hjälp. Den kommer. Någon tar min hand och med gemensamma krafter kan jag ta mig ur strömmen som höll på att suga livet ur mig.
Jag står på stranden och darrar. Undrar vad som egentligen hände. Vad är det som gör att jag simmar ut i det där vattnet, som jag flera gånger blivit varnad för är fyllt med livsfarliga strömmar?
Jag lägger mig ner på stranden. Jag håller en hand på mitt hjärta. Jag håller om ljuset i mig. Jag känner hur det hade tryckts ihop inuti den mörka strömmen, blivit litet och kompakt och nästan inte märkbart. Jag tappade så när kontakten.
Nu väljer jag att lägga kroppen öppen, som i mottagande. Jag öppnar mitt hjärta och känner hur ljuset strömmar in, hur ljuset börjar fylla mig igen. Jag känner livet i min kropp, pulsen som slår, vibrationen som blir tydligare, andningen som blir djupare och mer grundad. Jag känner hur sanden smeker mig, hur jag vilar tryggt, hur jag är i säkerhet igen.
Jag tittar ut mot vattnet, det ser så stilla ut, det ser så ofarligt ut. Trots att jag nyss svävade i livsfara så ser det verkligen så förrädiskt lugnt ut. Det är som att något i mig försöker locka mig dit igen. Som att jag riskfritt bara skulle kunna simma över det område där strömmen finns, det är som att jag för en liten stund tror att jag är mäktigare än strömmen, att jag är stark nog att klara vad som helst.
Då lägger jag märke till tårarna. Att jag ligger där och gråter. Att en del av mig, en del som inte tänker, att den blir sorgsen, att den varnar mig, att den stilla och försiktigt säger, snälla rara människa, inse att det finns krafter som du inte rår på, som du inte ska leka med, för de kan bokstavligen döda dig.
Jag ser runt mig på stranden, jag ser en man komma emot mig. Han ler. Det är nästan svårt att se honom för jag blir bländad av ljuset. Han sätter sig en bit bort. Jag vet att jag är i trygghet, han vakar över mig. Men han säger också något, något jag måste höra. Han säger att jag behöver äga mitt ljus, han säger att det egentligen är jag som räddar mig själv, genom att lita på ljuset, genom att lita på att kärleken finns, genom att ha tillit, genom att förstå att det inte finns något som ska rättas till eller förbättras. Det räcker med att andas in och ut och tillåta det ljusa, livet, att ta full plats i mitt väsen.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer