Det är så vackert att det nästan gör ont i mig.
Jag sitter på den nybyggda bryggan i Johannesfred med vattnet och Manhattan framför mig.
Jag skattar mig lycklig. Trots att vattnet är svidande kallt.
Det är så härligt att möta livet med förundran, med öppna ögon, med en känsla av glädje, lekfullhet och tacksamhet.
Bara det där att upptäcka mina nya hoods är en spännande upplevelse.
När vi kom hit i november var löven på väg att falla, det var råkallt och få personer ute. Visserligen tog vår nya granne med oss på en runda längs vattnet så vi fick se hur sjönära vi nu bor, men ändå gick det inte riktigt in.
Under vintern har jag halkat bort till tvärbanan och förvånats av hur nära staden vi faktiskt bor.
Jag har fascinerats av att nu möta staden från andra perspektiv, tvärbanans. Nu åker jag till Södermalm via Liljeholmen. Det går mycket snabbare än att byta mellan tunnelbanans röda och gröna linjer.
Genom mitt liv har jag haft så många idéer om vars och hur jag ska bo. Jag har flera gånger fått tugga i mig min ungdoms tankar och krypa till korset. Som att jag aldrig skulle bo i radhus (check – det blev flera år) eller bo i en förort – skulle jag bo i Stockholm skulle jag självklart bo i stan.
Sedan ett halvår är jag alltså Brommabo. Och det är hur härligt som helst. Jag blir så glad över att kunna släppa gamla idéer, så glad över att pröva nytt, så glad över den upptäckarglädje jag känner i livet nu.
Jag inser att Johannesfed är en riktig pärla. Den nya bryggan har vi suttit på flera gånger, trots att den officiellt inte är invigd än. Den sticker ut i Ulvsundasjön och jag kan titta bort mot Kristineberg på Kungsholmen, som på några år förvandlats till en siluett a la Manhattan, jag ser Jungfrudansen och Pampas i Solna, jag ser Minneberg och jag ser grönområden. Det är som att flyta runt mitt i allt. Staden på armslängds avstånd.
Jag upptäcker också att det är en baggis att cykla 15 km tur och retur in till stan, via Solna och Karlberg. Igår kväll mötte jag myriader av cyklister där så där 80 procent hade hjälmen på (även jag så klart). Så staden är också på rätt skönt cykelavstånd. Om jag har gott om tid är det också möjligt att promenera in längs Solnastranden. Så nära liksom.
Tillbaks till bryggan. Det är lördag och värmen har anlänt. Mannen går fram till bryggkanten och dyker elegant ner i vattnet. Han frustar lite när han kommer upp. Jag möter vattnet långsammare, kliver ner för stegen, skriker till för det är kanske 13 grader. Lyckas så när doppa kroppen. På söndagen är även huvudet under vattnet. Solen värmer på bryggan, men vattnet isar ännu.
Så igår har något hänt, vattnet ligger spegelblankt, det är varmt och jag kliver i. Tar flera simtag. Det känns nästan skönt. Förmodligen är det runt 16 grader i vattnet.
Jag drar på mig kläderna och cyklar i kort ärmlös klänning in till stan. Jag njuter av dofterna. Syrenerna börjar slå ut, maskrosorna ser ut som glada solar och nässlornas doft känns riktigt härlig i näsan.
En stund i paradiset, liksom. Det ska bli spännande att fortsätta upptäcka Johannesfred!
Charlotte Cronquistär kärlekskrigare
Love is the answer