Jag kunde inte gå ut på mer än en vecka.
Men jag anmälde honom inte. Jag var förhäxad och hittade sätt att förlåta honom.
Jag önskar att jag kunde säga att jag varken blivit slagen eller våldtagen av män som sa att de älskade mig.
Men om jag säger det så ljuger jag.
Jag har faktiskt bara varit med om det i nära relationer. Handen som slår så hårt i mitt huvud att jag ser stjärnor och undrar om något i min kropp gått sönder. Händerna som griper så hårt om mitt struphuvud att jag får märken som ser ut som sugmärken på halsen.
Och jag som inte går.
Jag ser dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson. Jag hör berättelser om hur hon blir slagen och förföljd av den man som skadade henne så mycket att kroppen gick sönder. Och om att hon hade långtgående planer på att skriva en bok om det.
När jag var tonåring var jag ihop med en kille som blev våldsam när han drack. Han kunde bokstavligen se rött. När han var nykter var han världens snällaste. Få eller ingen i omgivningen anade att han slog sina flickvänner. Han var ju så snäll.
Jag brukade säga att jag är tacksam för att jag gick den erfarenheten tidigt i livet, för då visste jag att jag aldrig mer skulle acceptera våld. Jag mindes mitt eget helt sjuka beteende som tonåring. Jag gjorde inte slut. Jag förlät honom. Han lovade att det aldrig mer skulle hända. Jag ville tro honom, men innerst inte visste jag att det skulle hända igen.
Jag var rädd för hans ilska. Jag blev förlamad av hans svartsjuka. Han ville inte ens att jag skulle tala med killarna i klassen. Han kontrollerade att jag var hemma på kvällarna, när han vistades i en annan stad. Inte förrän han var i väg på en militärövning kunde jag se riktigt klart. Jag gjorde slut och har bara sett honom en gång sedan dess.
Jag trodde att det här hade gjort mig immun. Att jag var en stark och smart tjej som aldrig mer skulle ta emot slag. Och så hamnar jag återigen i en situation där en man vill kontrollera mig. Han vill läsa allt jag skriver. Han vill vara i min närhet hela tiden. Och till en början så blir jag smickrad av uppmärksamheten. Att han så mycket vill vara med mig. Jag ser en rad varningssignaler, men det är som att jag är i ett töcken, och jag viftar bort dem. Jag är förhäxad.
När han slår mig så att jag bokstavligen ser stjärnor och jag är rädd att huvudet ska gå sönder, så ber han inte om förlåtelse. Han säger att det är jag som har provocerat honom till det. Det är som att det är jag som ska be om ursäkt för att han fick impulsen att slå mig.
Jag förlåter honom. Jag hittar alla möjliga skäl att göra det. Men det starkaste av dem alla tror jag är skammen. Tänk om någon får veta att jag utsatt mig för detta. Tänk om någon får veta att han har den här brutala sidan. För mig var det fortfarande viktigt att hålla upp en fasad och något i mig ville inte ge upp relationen, för jag var rädd att ses som en förlorare i andras ögon.
Just det skäms jag för än i dag. Att jag stannade så länge. Att jag inte gick till läkare eller polis. Att jag hittade alla möjliga krystade skäl till att bortförklara det som faktiskt hände.
Jag minns ett ögonblick som gör extra ont. Det har gått en tid sedan de grymmaste slagen. Jag har köpt täckande krämer, men ändå kan en uppmärksam betraktare se att något inte stämmer. Ett av mina barn frågar om min kille misshandlat mig. Jag tittar barnet i ögonen, ljuger, och säger nej.
Det var som att jag förflyttades tillbaka i tiden, till då jag, istället för att ringa till polisen, valde att sätta på mig en sjal, för att dölja märkena på halsen. För ingen berättade jag vad som hänt. Och detta mönster upprepar jag alltså som vuxen kvinna.
Det är lätt att säga till en kvinna: Men varför gick du inte när han slog dig? Och det är helt förståeligt att den som ställer frågan tycker att det är obegripligt. Hur kan någon fortsätta i en relation och riskera att det händer igen? Hur medberoende kan en människa vara? Hur lite självbevarelsedrift kan hon ha?
Somliga människor är räddare än andra. En rädsla som jag har haft har varit: Men tänk om jag går ur askan i elden? Tänk om det skulle vara farligt att lämna den här mannen? Det kanske blir värre om jag går? Ungefär som det verkade vara för Josefin Nilsson. För hennes del räckte det inte med att göra slut.
Jag har inga fysiska men av våldsamma män. Kanske har jag endel psykologiska. För mig är det exempelvis mycket viktigt med tydliga gränser. I dag har jag också lättare att uttala dem. Jag vet mer om medberoende i dag. Jag kan förlåta mig själv.
Och de här erfarenheterna har lärt mig att skilja mellan rädsla och fara. Rädsla är något som kan finnas i huvudet. Man kan vara rädd för allt möjligt. Men det finns också människor som kan utsätta en för fara. Och då är det bra att kunna springa sin väg. Då är det skitsamma vad omgivningen tycker. Ibland handlar det om att rädda sig själv, till varje pris. Jag önskar att det vore möjligt för alla.
Jag är så glad att jag i dag är en #kärlekskrigare. Att jag mår bra. Att jag ser klarare än tidigare. Att livet är underbart. Det går att leva med min historia.
Charlotte Cronquistär kärlekskrigare
Love is the answer