Jag hade nog kunnat tro att det svåraste ordet att säga är förlåt.
Men amerikansk forskning visar att det är några helt andra ord vi har svårt att få över våra läppar.
För vi har genom livet, i synnerhet i skolan, fått lära oss att just dessa ord är no-no.
Jag lyssnar då och då på Freakonomics radio, ofta lyssningsvärda program, som kan ge aha-upplevelser. Det fick jag häromdagen då jag lyssnade på programmet som handlade om ”The three hardest word in the English language.”
Eftersom jag är språknörd blev jag ju oerhört nyfiken och tankarna började skena i väg kring knöliga ord i svenskan, som onomatopoetisk, paradigmskifte eller ecklesiastikdepartementet.
Men det var något helt annat Freakonomics ville beskriva.
Amerikanska forskare lät barn svara på frågor av typen:
Vad väger mest, rött eller blått?
Hur många mil är en cykel?
Hur stort är ett hål?
Resultatet var att barnen aldrig var svarslösa, nästan utan tvekan svarade de på frågorna, hur knäppa de än var.
I en annan undersökning fick barnen höra en historia av typen:
Familjen Russel var på väg till badet i sin stora bil. Mamma och pappa satt i framsätet och de två barnen där bak. De var på väg till sjön där de skulle ha picknick tillsammans.
Sedan fick barnen svara på frågor som:
1. Vad åt de i bilen?
2. Vilken färg hade bilen?
3. Vad tyckte dottern om saften?
4. Vem körde bilen?
5. När var de framme?
Detta är alltså frågor som saknar svar. Och gissa vad som händer?
Barnen svarar, utan att tveka, de kan till och med brodera ut vad som hände eller vad någon gjorde.
Barn lyckas alltså i de både undersökningarna svara på frågor som inte går att svara. Och den kreativa förmågan är naturligtvis helt underbar. De skapar sin verklighet som kan vara magisk.
Jag testade att ställa samma slags frågor till vuxna jag känner. Också de valde att svara på omöjliga frågor. Glatt kunde de konstatera vilken färg som vägde mest eller vilken dryck någon valde på picknicken.
Det Freakonomics var ute efter och det jag i detta sammanhang är ute efter, är vår vilja att, ibland till varje pris, ha ett svar. Att vi liksom automatiskt är beredda att svara, även om svaret är helt käpprätt fel.
Jag har varit i andra kulturer än vår och frågat efter vägen, och fått svar som lett mig åt helt fel håll, och efteråt fått förklaringen att det vore att förlora ansiktet att vara svarslös.
Bortsett från kreativiteten och fantasifullheten i att skapa en egen historia, genom att svara på frågor som saknar svar, vill jag peka på en annan mekanism.
Vi lär oss tidigt, till exempel i skolan, att det är bättre att svara än att inte göra det, oavsett om svaret är rätt eller fel.
Många menar till och med att det är pinsamt att vara svarslös.
Det är bättre att svara något som är helt fel eller irrelevant… än att säga de där tre svåraste orden.
Jag testade att ställa samma slags frågor till vuxna jag känner. Också de valde att svara på omöjliga frågor. Glatt kunde de konstatera vilken färg som vägde mest eller vilken dryck någon valde på picknicken.
Det Freakonomics var ute efter och det jag i detta sammanhang är ute efter, är vår vilja att, ibland till varje pris, ha ett svar. Att vi liksom automatiskt är beredda att svara, även om svaret är helt käpprätt fel.
Jag har varit i andra kulturer än vår och frågat efter vägen, och fått svar som lett mig åt helt fel håll, och efteråt fått förklaringen att det vore att förlora ansiktet att vara svarslös.
Bortsett från kreativiteten och fantasifullheten i att skapa en egen historia, genom att svara på frågor som saknar svar, vill jag peka på en annan mekanism.
Vi lär oss tidigt, till exempel i skolan, att det är bättre att svara än att inte göra det, oavsett om svaret är rätt eller fel.
Många menar till och med att det är pinsamt att vara svarslös.
Det är bättre att svara något som är helt fel eller irrelevant… än att säga de där tre svåraste orden.
Just det.
De tre svåraste orden är självklart:
De tre svåraste orden är självklart:
Jag vet inte.
Så frågan är … är du också en sådan som ofta svarar trots att du inte vet?
![]()
