Så kom en sådan där dipp.
Jag bara forsade ner i källaren.
Den där lilla rädda i mig aktiveras. Hon som skäms för sig själv.
För det mesta är jag glad, förhoppningsfull, energisk. Men så kommer ögonblicken när jag till exempel möter sidor hos mig själv som jag är mindre vän med.
Så fylls jag av skam. Jag skäms. Jag blir självupptagen. Jag förstorar det jag skäms över. Det är som att något hovrar över mig. Något som säger: ”Du har inget att komma med, du är inget, anpassa dig, bli som någon annan, ge upp den du tror att du är.”
Vid det här laget vet jag att den rösten kan kallas min inre domare. Den del av mig som är så sträng.
I dag attackerade den mig när jag satt och redigerade ett kommande poddavsnitt. Jag satt och lyssna på mig själv när jag samtalar på engelska. Jag hoppar till varje gång jag inte hittar ett ord, jag vrider på mig när jag tillåter mig att bli en del av samtalet, inte bara en intervjuare. Jag ser hur jag verkligen försöker hitta något slags balans där det blir ett samtal, där också jag syns, där vi skapar ett möte tillsammans och jag lägger märke till en slags desperation hos mig själv. Nej, inte desperation, det var den inre domarens röst. Det jag hör är faktiskt min iver. När jag lyssnar får jag associationer och jag tar mig in i samtalet, jag delar det som bubblar i mig. Och sedan försöker den del av mig som vill gömma mig under en skämskudde, läsa in, eller snarare lyssna in tecken på att det jag säger tycks ointressant för min samtalspartner eller tecken på att hen känner sig avbruten. Att jag är för på.
Det är som att jag får stora delar av mitt skämsbatteri speglat, eller kastat rätt i ansiktet på mig. Det påverkar hela mig, min kropp, mina känslor, mina tankar. Det är som att jag långsamt singlar ner i det mörka hålet, i källaren.
Och samtidigt är det inte sant. För vore jag i hålet kunde jag inte skriva detta. Vore jag i en verklig skamattack vore jag kidnappad av reptilhjärnan. Och här kan jag faktiskt sitta och reflektera, trots att det känns oskönt på insidan.
Jag inser att detta är något som jag behöver träna på än mer. Att tillåta mig att vara jag, även om jag ibland är burdus eller gåpåig, även om jag är känslig, även om… en massa saker. Och jag vet att det går över. Jag behöver bara vara i det, låta det klinga ut.
Bara av att skriva lättar det. Det lättar. Jag behöver inte skämmas över mig själv, och det är samtidigt okej när det händer. Kanske kan jag lära mig något av skamepisoderna. Det är nog så det är.
Så jag håller om mig en liten stund. Kramar om den lilla Charlotte. Nu är jag beredd att möta världen utanför mig själv igen.
Och jag tänker att under den här coronaisoleringen kommer det säkert fler såna här dippar. Jag är lyckligt lottad att jag har en partner under samma tak. Men det är ändå mötet med mig själv som plågar mig ibland. Och nu har jag mer tid för reflektion och eftertanke än jag är van vid.
Puss å kram