Ibland händer det mig att jag för samtal som är bortom tiden.
Som om samtalet skvalpar runt på en annan nivå.
Som att vi både befinner oss här och nu och i något som är bortom tid och rum.
Det finns människor jag har en speciell relation till. Den är på många sätt oförklarlig. Den kan kännas mystisk. Det är som att det går ett band mellan oss på själsnivå. Som om vi känt varandra tidigare, i andra skepnader, och kommer att känna varandra senare. Som att vi har ett band mellan oss som är evigt.
En del av mig skulle vilja avfärda det som flum, eller som omöjligt, eller som knäppt. Samtidigt får jag förnimmelser som är helt verkliga, förnimmelser som jag delar med dem jag har denna speciella relation till. Det är något märkligt att samtal med någon genom eoner.
Det är som att vi människor lever i den här påtagliga världen och att det samtidigt finns parallella världar, ungefär det jag tror strängteorin handlar om. Och jag kan, på något märkligt sätt, förflytta mig mellan dem.
Detta sker också, relativt ofta, när jag går in i total närvaro när jag älskar. Jag förnimmer att jag är kärlek, att jag befinner mig i ett annat universum, som jag också släpper in den jag älskar med. Och detta är riktigt starka förnimmelser. Det är som att den andra världen ligger och väntar där djupt inne i mig och är vi tillräckligt starkt förenade, om jag är i tillräckligt stark närvaro, är det som att den älskade befinner sig vid randen av mitt universum och så öppnar jag ännu mera och han omsluts av detta universum, det är en otroligt djup känsla.
När jag samtalar med en speciell vän, hamnar samtalet, eller förs samtalet, snabbt bort från tiden, till något som jag just nu bara kan beskriva som bortom. Det är som att jag, i samtalet, också är själva varandet, som att de skeende som pågår runt mig bleknar bort och jag ser en annan dimension av livet.
Det är så svårt att sätta ord på. Det är lite som att ge sig in på helig eller gudomlig mark. Det är som att vi känner varandra genom eoner av tid och bland det märkligaste är att vi lyckats hitta varandra här och nu. Ibland går det mycket lång tid mellan kontakterna, men det är som att det inte behövs mer och om jag räcker ut handen och ber om hjälp är hen där. Det är som att denna person hjälper mig att vara i det här otroligt stora rummet och jag är tacksam över dessa möjligheter.
I går befann jag mig i ett regnigt Stockholm. Jag frös och hörde rösten i telefonen. Jag vandrades så påtagligt runt i Vasaparken och ändå, kunde jag, i detta samtal, få kontakt med djupare aspekter, som gjorde att jag, för en stund, kunde andas lugnare.
Charlotte Cronquistär kärlekskrigare
Love is the answer