Vilket är ditt förhållande till sorg och att gråta?
Var det tillåtet att gråta när du växte upp?
Vilka fick egentligen gråta?
I min familj hölls gråten tillbaka.
Jag har inga särskilda minnen av att se mina föräldrar gråta när jag växte upp.
Jag minns en gång när jag som febrig tolvåring såg en sorglig film började störtgråta och att jag efteråt förklarade gråten med febern.
Nu har jag äntligen lättare att gråta.
Men i många år var gråten och sorgen instängd i bröstet.
Charlotte stryper sina tårar
Jag sitter i en soffa. Jag är förtvivlad. Jag släpper taget. Tårarna kommer. Jag hoppas att jag ska bli sedd. Kanske till och med tröstad. Det jag får är irritation. Men inte bara det. Jag får också fördömanden.
– Kvinnor som gråter gör det bara för att få sin vilja igenom.
Jag känner hur jag dör. Inte bara lite grand utan väldigt mycket. Ännu finns lite livsenergi kvar. Men aldrig att jag ska gråta så någon ser det igen. Det är för sårbart. Jag vill aldrig mer bli hånad eller skuldbelagd för att tårarna kommer.
Jag knyter näven i fickan. Jag knyter ihop mitt hjärta. Lydigt låter jag bli att gråta.
Jag kunde pendla mellan att tycka att gråt var pinsamt och ett uttryck för svaghet och att jag i vissa situationer borde gråta, då jag borde känna sorg. Ibland höll jag tillbaka tårarna för att inte verka svag eller manipulativ och ibland önskade jag att jag kunde pressa fram en tår, för att inte framstå som känslokall.
Så hur jag än gjorde, så blev det fel, det där med sorgen och tårarna.
Jag tror inte att det var själva sorgen som kändes förbjuden, utan snarare handlade det om att jag var rädd att bete mig på ett sätt som omgivningen tyckte var opassande.
Så jag svalde tårarna, även om det kändes pinsamt att inte kunna gråta på mormors begravning.
Din läxa:
Vem såg du gråta under din uppväxt? När tillåter du dig att gråta idag?
Charlotte Rudenstam är författare och coach, och vill bidra till att du blir en hundraprocentare.
Läs gärna boken 100% Charlotte - Ta ditt inre ledarskap