Vissa saker vill vi inte skylta med offentligt.
Ett givet garderobsämne är givetvis sexualitet - men det kan vara andra saker också.
Något vi gillar som vi inte berättar högt... “för vad ska de andra säga eller tycka”.
Men när någon så outar ett intresse eller en preferens... då kommer de smygande, de som inte riktigt vågar, i alla fall inte än. Och det uppdämda pratbehovet blir så uppenbart.
Vad vi smyger med är så olika. Om den (o)uttalade regeln är: “I den här familjen tror vi inte på Gud, är vi socialdemokrater, är vi naturister, är vi heterosexuella, är vi frisinnade, gör vi alltid på det här viset...” eller vad det nu kan vara för norm som gäller i den miljö vi växer upp, kan det vara svårt att vara tvärtom.
Jag vet sammanhang där det verkligen är att svära i kyrkan att säga: “Jag tror på Gud.”. I ett annat sammanhang kan det som känns förbjudet eller normbrytande att säga: “Jag målar på fritiden” eller “Jag är man och gillar att klä mig i kvinnokläder.”
Det som är intressant är vad som händer när någon berättar öppet om något av detta. Alltså när någon säger: Jag tror på Gud, jag onanerar regelbundet, jag har varit hetsätare, jag har suttit i fängelse, jag är nykter alkoholist, jag är adopterad... så finns det givetvis en del människor som vänder ryggen och säger usch och fy. Men det finns också de som andas ut. De som längtat efter att få dela SIN EGEN “mörka” eller “pinsamma” hemlighet med andra och som ser en möjlighet att göra det till en person som tidigare stått i samma garderob.
Jag själv märker det där tydligt när jag säger att jag är sexsibilitycoach och när människor blir varse att jag skrivit “Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft” - det är som den längtan efter att prata sex släpps på, som att det funnits en kran som varit hårt igenskruvad och bara väntat på att äntligen då släppa ut vatten. Ibland blir jag bombarderad av lättade människor... och det har hänt att jag känt mig lite obekväm med det - för jag har inte fattat den här mekanismen så tydligt... (och det är inte alltid säkert att jag är beredd på att lyssna på människors hemliga drömmar eller rädslor kring sexualitet...).
Den mekanism jag lägger märke till är denna: “Äntligen någon som pratar öppet om ____ då kan jag berätta.”
Det är också intressant att se att det som är “förbjudet” att tala om i vissa kretsar, är påbjudet i andra. Så är det ganska ofta med Gud. På vissa ställen är det helt fel att tro på Gud och på andra är det helt fel att inte göra det...
Spännande det där.
Har du själv lagt märke till det här fenomenet?
Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 66.